onsdag 25 februari 2009

PÅ VANDRING I GÅRD INGEBORG

Gård Ingeborg bjuder på många detaljer. De flesta möbler och föremål har funnits i huset redan innan vi köpte det.




TILL ALLA GÄSTER SOM VARIT OCH KOMMER

I dag har vi haft gäster i Gård Ingeborg. Det är roligt när folk tittar in. Vi bemödade oss inte att städa inför besöket, det skulle liksom inte ha synts. Dessutom kokar vi ännu kaffe på toaletten och bullarna vi bjöd våra gäster på var nästintill frusna. Men man tager vad man haver. Och gästerna såg faktiskt helt nöjda ut.

Våra givmilda gäster kände oss väl och kom med presenter i form av en kofot, robusta arbetshandskar och godsaker till kaffet. Det var välkommet. Precis vad vi behövde. Speciellt eftersom lillebror igen glömt sin verktygslåda.

Till dagens gäster: Tack ska ni ha! Hälsa på oss snart igen!
Till morgondagens gäster: Vi hoppas att många har vägarna förbi Gård Ingeborg i framtiden.

STARK SOM PIPPI


Vi jobbar alla olika. Det är intressant att se hur alla inblandade i vårt renoveringsprojekt hanterar en arbetsdag.

Undertecknad kommer högljudd och hurtig in genom dörren. Det är mycket som ska ventileras. Kommande arbetsmoment, framtida inredning, färger, form. Sedan slits ett verktyg fram och renoveringen kan börja. Tålamodet håller inte länge. Snart hörs svordomar och suckar. Efter en stund börjar det prassla i melittapåsar och kaffepaket. Motto: Med många pauser orkar man bättre.

Lillebror är något trög i starten. Det kan räcka väldigt länge innan han ens fått på sig arbetsoverallen. Han står mitt i röran och ser lite bortkommen ut. Men så plötsligt kommer han i gång. Sakta men säkert jobbar han hela dagen. Han säger inte så mycket. Knegar på i sin takt och lyckas varje gång få mera gjort än alla andra.

Syster Yster är ett rivjärv. Folk i omgivningen måste ducka för kofoten. Hon är definitivt lika stark som Pippi och lämnar efter sig stora hål där hon drar fram. Men nja, tålamodet är kanske inte så bra här heller. Syster är inte den som spottar i kaffekoppen, så att säga. Men lagandan är god och det skrattas mycket när syster är med. Hon är absolut en stämningshöjare.

Moder Ingeborg sköter marktjänsten. Hon ser till att ingen går hungrig och att allt löper. Hon är periodare. Man vet aldrig riktigt hur hennes arbetsinsats kommer att vara under dagen. Vissa perioder tar hon i så det ryker, andra gånger går hon mest med trasa och sopborste och nu som då bränner hon pepparkakor i ugnen.

Oberoende arbetssätt kompletterar vi varann. Vi fyller alla en funktion.

Jag läste en gång i en tidning att det i alla goda företag borde finnas en projektledare, en förmedlare och en arbetshäst. Undrar vilken beskrivning som passar in på oss?

P.S. På bilden står starka syster Lotta med kofoten - i vanlig ordning.

SMÅ HANTVERKARE


Hör och häpna, i dag hände något med de små glinen. Från att ha varit minst sagt negativa till att besöka Gård Ingeborg arbetade de denna gång enträget och flitigt med varsin hammare. Länge och väl drog de ut spikar ur golvet i lillkammaren.
- Man måste vara stark, poängterade treåringen och pantade på hammaren hela dagen.
Naturligtvis blev det paus med mjölk och fastlagsbullar (Tack moster!), precis som det ska vara när man är äkta arbetare.

måndag 23 februari 2009

RENOVERING MED SYSTER YSTER

I morgon kommer syster yster med tåget från Åbo. Då ska vi, tillsammans med lillebror, försöka få någon rätsida på Gård Ingeborg. Stockväggar ska tas fram och eventuellt börjar vi slipa panelväggarna i storstugan. Troligtvis gräver vi lite på vinden. Där finns ännu saker som är oupptäckta. Hoppeligen hittar vi ingen granat denna gång ;) Eller så dricker vi bara kaffe och planerar VAD som borde göras. Det är kul det också. Vi får se vad som händer. Roligt att du kommer hem syster!

EN HYLLNING TILL VIRKNÅLEN



Jag är alltid som mest kreativ på vårvintern. När omgivningen lyser vit och allt verkar ha gått i dvala. På sin höjd kräver trädgården att man skottar bort snö som singlar ner på uppfarten. I väntan på våren frodas idéer och projekt. Det som sedan förverkligas är kanske inte så mycket, men den här årstiden har definitivt sin charm.

Om någon sagt till mig för ett år sedan att jag nu skulle sitta och virka var och varannan kväll skulle jag ha skrattat personen rått i ansiktet. Virka? Är det inte bara tanter som sysslar med sånt? Dessutom borde man ju vara minst textillärare för att klara av de invecklade virkmönstren.

Men nu sitter jag här, med virknål, tråd, och harmoni i själen, och skapar den ena kreationen efter den andra. Mannen suckar mellan varven och mumlar (med ett leende) att han trodde det skulle räcka lite längre innan han hittade en tant i soffan. Jag är ju trots allt bara lite på trettio.

Men som alla upplysta människor vet så har stickning och virkning fått revansch på senare tid. Det är modernt att virka. Virkning är ett fascinerande hantverk. Inte allt för svårt och så går det undan. Precis i min smak.

söndag 22 februari 2009

VILKET UNDERBART HUS!





I Forsby, Nykarleby, bor ett par som har lyckan att äga ett ljuvligt gammalt hus. De har valt att bevara husets karaktär. Renoveringen har skett under lång tid och gjorts med varlig hand. Vackra stockväggar är framtagna i varje rum. De gamla golvplankorna är målade i ljusa nyanser och inredningen som är en blandning av mestadels loppis- och auktionsfynd bildar en vacker helhet. Detta hem är verkligen en inspiration.

lördag 21 februari 2009

I POMRO FINNS DET TOLLAR!

"I Pomro är det kallt. Man måste sätta på sig kalsakonger när man ska åka dit. På vinden springer mössar som kackar överallt. De biter inte, visst inte mamma? Visst inte finns det pökar heller? Eller toll?"

Treårige sonen ser lite skärrad ut varje gång Gård Ingeborg kommer på tal. Han är övertygad om att finns det spöken så måste de finnas på husets vind. Lite spöklikt är det där faktiskt. Det måste medges. Två hål gapar fult i taket där stora skorstenar tidigare suttit. Tegelstenar och damm ligger överallt, blandat med möbler och skräp. Och så är det mörkt. Sonen håller sig alltid på nära avstånd till mamma när han besöker vinden. Jag hoppas innerligt att denna fas går över. Annars måste vi nog lägga ut trollfällor på vinden.

Liten ordbok i treåringsspråk:

Pomro - Purmo
Kalsakong - Kalsong
Mössar - Möss
Pökar - Spöken
Toll - Troll

Snart närmar sig våren. Börjar så smått bli orolig för om vi hinner renovera klart, så att det går att bo i Gård Ingeborg i sommar. Måste bestämt lägga på ett kol. Det kalla vädret har dock inte varit på vår sida.

VI DANSAR ÖVER ÄNGEN I SPETS OCH KJOL

För en tid sedan konstaterade jag och syster Lotta att vi är födda under fel århundrade. Båda älskar gamla saker, fotografier, vykort, allt som är avskavt och har en historia. Tänk om man levt, säg för hundra, tvåhundra, år sedan. Det måste ju ha varit romantiskt. Livet var enklare. Allt fick ta sin lilla tid och vilket fantastiskt kvinnligt klädmode det fanns. Det var också på den tiden männen filade i åratal på träföremål de sedan gav till sin hjärtans kära. Förälskade par skickade brev till varandra som det antingen räckte månader för innan de kom fram till rätt adress eller så försvann de i postgången. Det känns som ljusår från dagens flirtiga knapptryckningar i cyberspace och den mera pang-på rödbetan-mentalitet som nu existerar.

Vi fortsatte filosofera om långa kjolar, spets, kängor och Kulla-Gulla-flätor och suckade nostalgiskt. Modern som brukar vilja ge sken av att hon har båda fötterna på jorden kände sig tvungen att påpeka att det var även på den tiden folk dog som flugor i hemska obotliga sjukdomar, hungersnöd rådde och en stram kvinnosyn existerade. Kvinnan stod mest vid spisen och tiotals ungar snöt sig i hennes förkläde.

Naturligtvis, den delen av historien känner vi också till. Men vi vill ändå gå i Kulla-Gulla-flätor och vita linnekreationer med spets, plocka morötter från eget land och sätta i en flätad korg. Vara lite bohemiska så där - ibland - när ingen tittar.

fredag 20 februari 2009

GRÖNA GUNNEL

Gunnel Carlsson (programledaren för "Gröna rum" i svt) gjorde en avstickare till Nykarleby i går och höll en föreläsning. Jag, och min trogne trädgårdsvän och kamrat även i andra situationer, satt förstås långt fram och lyssnade ivrigt.

Gunnel är en kvinna med gröna fingrar och skön inställning till trädgård. Till och med hon tog livet av både träd och växter i sin trädgård, så jag är inte den enda tydligen. Bra att veta att även proffsen misslyckas. Gunnel pratade om passionen för blomster och grönt och hela salen - mestadels kvinnnor - nickade instämmande. För det verkar vara så, blir man biten så blir man. Inte mycket att göra åt. Och det har som sagt visat sig att det inte alltid är resultatet som är det viktigaste, det är processen. Det är emellertid kända ord i mina öron. Jag är uppvuxen med dem. Citatet är en favorit i min moders vokabulär. Men jag måste erkänna att även hon utvecklats. Från att ha varit en person som gör allt på en höft, ungefär, nästan, si så där, så har hon blivit nästintill pedantisk - förlåt mamma - på äldre dar. Hon har stenkoll där hon går och synar Gård Ingeborg. En bra arbetsledare är receptet på god renoveringsframgång ;) Fast nu har arbetsledaren stuckit till Egypten. Hon verkar trivas bra... Få se om hon kommer hem.

I vår ska det bli intressant att se vad som sticker upp ur jorden kring Gård Ingeborg. Vi har hört att det för många år sedan fanns en fin trädgård kring huset. Nu täcks det mesta av långt gräs. Men kanske vi kan rädda några knoppar.

Måste tillägga att det är min snälla syster Lotta som gett Gunnels föreläsning i julklapp till mig. Tack, Tack!


Gunnel Carlsson

Höstblommor i Aspegrens trädgård

Prästkragen trivs i min trädgård

Höstblommor i Aspegrens trädgård

torsdag 19 februari 2009

KOMSI, KOMSI KNÖLEN!


Så var det dags. Varje år samma visa. I februari får jag knöldille och känner mig tvungen att bege mig till första bästa blomsteraffär för att köpa frön och lökar i olika förpackningar märkta med namn jag aldrig hört talas om.

I går var alltså dagen D. Mannen såg skrämd ut när jag kom bärande med klirrande krukor från garaget och hurtigt skar upp en påse med jord. Jag misstänker att han har fjolårets skörd i färskt minne. Eller, rättare sagt, det som var tänkt att bli så grönt och grannt, men i själva verket skrumpnade ihop och blev till ingenting. Men inledningen verkade lovande. Hjälpköket förvandlades till ett växthus i min gröna iver. Kruka efter kruka fylldes med frön. Rena kläder fick samsas med jordiga krukor ända tills mannen fick nog. Dessutom började stora flockar flugor surra irriterande lite här och var. Jag räknade till åtminstone tre olika arter. Mannen meddelade att antingen försvinner blomspektaklet ut ur huset, eller så slänger han på eget bevåg ut rasket. Allt slit skulle ha varit förgäves. Nej, jag fick hitta på en annan lösning. Snart svämmade hela garaget över med krukor. Saken blev inte bättre av att jag i samma veva gjorde en bussutfärd till en trädgårdsmässa i Åbo och kom hem med flera kassar nya lökar. Vart skulle jag stoppa dem? Till sist visste jag inte vad som fanns i vilken kruka. Jag kämpade länge, men blev sedan tvungen att bekänna både för mig själv och min omgivning att skörden blivit allt annat än god. Många knölar ruttnade bort. De blommor som kom upp visade sig vara något helt annat än det jag trott mig ha köpt. Ett fiasko helt enkelt. Jag sa till mig själv på skarpen att nästa år blir det ingen februariplantering.

I går planterade jag igen, så där lite i smyg. Men jag har utvecklats i min blomsterprocess. I år har jag satsat på endast en sort: Anemon. De ser helt fantastiska ut - på påsen. Alla krukor är nu noga märkta. De blåa anemonerna hålls skilda från de vita. I år kan inget gå fel, intalar jag mig. Blir det lyckat finns de kanske till salu i Gård Ingeborg när det stundar till loppis i maj.

Håll tummarna!

måndag 16 februari 2009

TRÖTT, HUNGRIG OCH KISSNÖDIG

Under längtande suckar efter vårtecken togs minnen fram från soliga semestrar i fjol. Linköping i Sverige är definitivt en stad som fastnade i hjärtat. Den som är lagd åt det gammaldags och lantliga hållet kan med fördel ta sig en avstickare dit och besöka den gamla trästaden som där finns. Där kan man strosa en hel dag bland rosenportaler, vackra fasader och prunkande trädgårdar utan att få tråkigt (om man som sagt är lagd åt det hållet). Mannen däremot suckade när jag drog honom kullerstensgata upp och kullerstensgata ner.
- Är det inte underbart, mässade jag.
- Hm, svarade han och himlade med ögonen.
Plötsligt blev han trött, hungrig och kissnödig. Allt på samma gång.
Som tur fanns ett chokladmuseum på området, vilket förbättrade situationen avsevärt. Mannen och barnen fick varsin påse med kola och lomade snällt efter när jag kallade på dem.

Men visst är det fint!






VAR ÄR VÅREN?

Jag längtar efter våren! Nu vill jag att det ska droppa från taken och lukta vått. sliskigt fjolårsgräs. Jag vill bli våt om fötterna och höra fåglarna kvittra.
Morsan har pajnat iväg till Egypten. Det var väl fräckt. Hon ska vila upp sig, så att hon orkar renovera i vår med förnyad energi, kvittrade hon och packade väskan. Kvar är vi andra bleka varelser.

Jag vet, jag vet, ute skiner solen, snön gnistrar och det är en underbar vinterdag. En sån där dag när friskis- och svettisarna klär på sig kalsongerna och ger sig iväg med skidor på isen. I ryggsäcken hittas varm choklad och ostsmörgåsar. När de kommer tillbacka från turen är de vackert rödbrusiga och ger ifrån sig lyckliga vibrationer.

Jag är inte en sån. Fast jag kan också ge ifrån mig lyckliga vibrationer. Nu ska jag koka en kaffe, mumsa på en chokladbit och läsa i tidningar om lyckliga själar som renoverat klart sitt hem. Det är lycka det!

PURMOVASEN


Som sagt är ingen av oss renoverare Purmobor från begynnelsen. Ödet har fört oss längs krokiga vägar - från Jakobstad - ända fram till Rakvägen i Purmo. Där tog vägen slut - för oss. Framför ett rött hus med ruttet tak och nästan obefintliga skorstenar. Ingen är mer förvånade än vi. Men här är vi nu. I sommar ska vi öva på att vara Purmobor, men fram till dess får vi nöja oss med en liten vas vi hittade bland bråtet i Gård Ingeborg. Snygg i all sin enkelhet och stolt över sitt namn: P U R M O. Vasen står nu på ett köksbord i Jakobstad och påminner om allt som ännu är ogjort i... just det... Purmo.

lördag 14 februari 2009

VALOMERKKI

Arbetsdagen är slut. När bara ett uttag i toaletten funkar blir det mörkt på kvällskvisten. Ingen idé att fortsätta jobba. Det är bland annat i dessa ljusförhållanden man får spikar i knät.
Glömma pepparkakor och choklad i ugnen kan man göra även när det är ljust. Jag kan ju tillägga att vi för ett tag sedan också grillade en plastgaffel på samma sätt. Plast luktar inte gott när den svettats för länge i varma temperaturer har vi numera lärt oss.

Tjingeling tills nästa gång!

MUNTERT VÄRRE... ELLER...

Så här glad ser man ut när man får såga, och såga, och såga...
Kan upplysa att minen inte alltid såg ut så här under arbetets gång i dag.

Men du har jobbat bra lillebror! Vad skulle vi göra utan dig?

ETT VACKERT GOLV OCH EN SPIK I KNÄT

Det har varit en händelserik renoveringsdag som avslutades med att undertecknad fick en spik i knät. Men det var det värt. Efter att ha slitit ut fyra lager av otäck och luktande plastmatta från golvet i "lillkammaren" kom vi äntligen fram till ursprungsgolvet. Breda plankor målade i brunt. Jättefint! Mellan plastgolven hittade vi tidningar från 1950. Modern konstaterade muntert att vissa av plastgolven var lika gamla som henne och kanske äldre. Jag lovade henne att skriva att hon åldrats värdigare än golven.




BRÄNDA PEPPARKAKOR

Jaha, nu har vi inte ens pepparkakor till kaffet. En incident i dag resulterade i att de tidigare ack så stenhårda kakorna nu är ännu hårdare, dessutom har de ett överdrag av plast. Det började osa misstänkt när modern skulle värma gratäng. Det visade sig efter ett tag att hon glömt att ta ut pepparkakorna och chokladen som vi gömt för mössen i ugnen. Så nu är det skralt med kaffedopp.

fredag 13 februari 2009

INGEBORG VILAR

Det kliar i fingrarna! Känns alldeles för länge sedan vi drog och slet i släktgården. Det är inte alltid så lätt att få alla och sammanstråla samtidigt. Visst, det går ju alltid att åka till Ingeborg och renovera själv. Men kafferepen blir absolut kulare när man har sällskap. För tillfället kokar vi kaffe i toaletten, som numera kallas "grovköket". Hårda frusna pepparkakor och stenhårda chokladkarameller hittas i ugnen. Enda stället (tror vi) där mössen inte kommer in.

Det är alltså kallt och jävligt, kaffet är blaskigt, elen borttagen (förutom i toaletten då), vattnet är avstängt och släktgården ser tragisk ut. Och ändå känns det lika bra varje gång jag stiger ur bilen och borstar snön av trappan. Konstigt. Däremot finns det många andra som suckar när de stiger över tröskeln. Jag kan förstå dem. Man är kanske lite udda när man bestämmer sig för ett sånt här projekt. Men med positivt tänkande kommer man långt.
Renoveringsprojektet är som sagt tänkt att utmynna i en släktgård och ett sommarparadis för nära och kära. En plats där ungarna kan komma på grönbete och allt får ta lite längre än vanligt. Vi får se hur det blir med den saken. Sexåriga dottern håller sig för näsan varje gång hon hälsar på i släktgården.
"Fy, vad det luktar", hörs hennes röst när hon går runt i rummen.
"Usch, va äckligt".
Hon verkar också ha en hökblick när det gäller att lokalisera musbajs. Och det är naturligtvis det värsta av alla äckligheter hon kan tänka sig.
Treåringen tycker att en snabbvisit i Purmo är det bästa. Allt över tio minuter är för länge. Sen ska han hem till sitt vanliga hus. Jag har försökt förklara att i sommar kommer vi att bo i Gård Ingeborg - allihopa. Vi kommer till och med att ha ett eget rum. Ungarna står som små fågelholkar.
"Vi bor väl inte så länge. Jag måste nog ta med mig alla mina leksaker då annars blir det tråkigt", säger dottern.
Hm, alla delar vi inte samma vision - tydligen.

I morgon kavlar vi upp ärmarna. Då äntligen har alla tid att renovera. Målet är att alla hemska plastmaterial ska försvinna från storstugan. Sen är det dags för rum nummer tre.

måndag 9 februari 2009

LILLEBROR, KOM IHÅG VERKTYGSLÅDAN!

Varje gång vi har en renoveringsdag i släktgården konstaterar lillebror att han glömt sin verktygslåda hemma - igen. Under tiden knagglar vi på med verktyg vi hittat i huset och lite medhavda attiraljer, en halv hammare till exempel. Men den har visat sig fungera riktigt bra, speciellt i trånga utrymmen. Undervärdera aldrig gamla hederliga verktyg. Men på en front har vi uppdaterat oss. När det finns tusentals spikar och nubbar i tak och väggar (Det var tydligen så man tapetserade förr i tiden) så är det ett måste att ha ha bra grejer till hands. Kofoten visade sig vara värdelös i detta arbetsmoment. Tyvärr är det så att när man är novis inom renoveringsområdet så vet man inte att alla dessa verktyg för alla dessa olika renoveringsskeden existerar i affärerna. Det är svårt att söka det man inte vet att finns. Vi kan hammare, såg, tång och vattenpass - i stora drag. Men resten, vad heter de och vad används de till? Men våra liv fick en ny dimension när vi äntligen hittade ett kloverktyg för spikutdragning. Inte dyrt heller. Mojängen har säkert ett riktigt namn, men det får någon annan briljera med. Vi är nöjda bara verktygen fungerar. Nu är de flesta spikar utdragna (i två rum) och nerverna är något så när intakta. Det är vi glada för.
En annan arbetsprocess vi fasat för var hur vi skulle få bort alla fastlimmade tidningar från stockväggarna. Men det visade sig gå förvånansvärt enkelt med vatten och kniv. Det är vi också glada över. Vi gillar allt som går smidigt och snabbt ; )


söndag 8 februari 2009

TANKAR OM DET VACKRA OCH DET FULA

På något sätt är det så att när omgivningen är oslipad och ful lägger man bättre märke till det som är vackert. För tillfället är vår blivande släktgård ett kaos av rivet material och råa ytor. Men i allt det fula kan vissa detaljer framstå som små underverk. Det kan vara frågan om rimfrost på fönstret, solens ljus på stockväggen, en bit gammal vacker tapet. Ibland är det nödvändigt att stanna upp och andas in. En plats kan påverka människor - det är vi övertygade om.



NÅGRA SMÅ LÄCKAGE...





Mindre roliga detaljer. När taket revs hittades fuktiga partier (vilket vi också misstänkte). Någon takplanka måste eventuellt bytas. Men vi eftersträvar inte ett perfekt hus. Det får vara vint och snett i sina hörn och ha sina skavanker. Det är helheten som räknas, inte alltid detaljerna. I vår kommer Gård Ingeborg att få nytt tak och nya skorstenar så då kommer fuktproblemen att försvinna (har vi bestämt).

NYTT KÖK UTAN BUDJET

Detta är nästa rum i renoveringsprocessen - storstugan. Som ni ser är den i nuläget inte så fräsch. Vi har rivit både golv och tak sedan den här bilden togs. Under fanns bred gammal väggpanel och ett likadant planktak som i gavelrummet, målat i en mörkblå ton. I storstugan ska också vårt kök byggas. Den gamla inredningen som sett sina bästa dagar (inte vidare snygga färger heller) ska hivas ut. Vad som kommer i stället har vi ingen aning om. Det blir till att använda fantasin (och kanske lite trolleri). Hur bygger man ett kök utan budjet? Tips någon...

Den stora spisen i storstugan är gjord av tegel. I något skede har man tyckt att det är bäst att måla över teglet... i tegelmönster... Nåja, gjort är gjort, det var säkert modernt på sin tid. Spisen ska sandpappras och målas vit så småningom. I anslutning till den öppna spisen finns en Högforsspis och en bakugn. Den drömmer vi om att kunna använda, kanske till jul. Drömma kan man ju alltid.

RENOVERA FÖNSTER


På tal om fönster. Det sitter rätt många på Gård Ingeborg. De är stora och vackra men är alla i mer eller mindre behov av renovering. En arbetsprocess som inte alla i vårt renoveringsteam ser fram emot. Modern däremot är lyrisk över de gamla fönstren och tar till vara på minsta lilla tillfälle att peta på fönsterbågar och glas. "Det här blir bra, det här blir fint, lite skrapa, lite måla. Fönstren kommer att bli fantastiska", utbrister hon med jämna mellanrum. Hon omges av suckar, men vi vill ju inte ta ifrån henne den positiva andan. För den behöver vi!

Vill man se hur fönsterrenovering går till i praktiken kan man gå in på följande länk (web-tv):
Hus och Hem
Andra bra internetsidor är:
Vi i villa
Din byggare

torsdag 5 februari 2009

DET VAR INTE SÅ NOGA FÖRR I TIDEN


Kan ni gissa vad det är som sitter på fönstret? Ett hål, javisst, men den vita massan som täpper igen det är faktiskt gröt och inte vidare färsk sådan heller. Enligt tidigare ägare av huset kletades gröten fast redan för åttio år sedan och, hör och häpna, håller än i dag. Kanske man borde söka patent på det receptet och sälja till byggvaruhusen. En rolig historia är det i alla fall. Tänk om man visste allt vad som hänt inom husets väggar genom tiderna. Vi har en lucka på ett par hundra år i historiedokumentationen, men det är aldrig för sent att börja. Från och med nu skrivs det dagbok om och kring Gård Ingeborg.

JA, OCH SÅ VAR DET JU GRANATEN

Bland bråten och damm på vinden hittades i januari i år en stor granat. Hur farlig var den då? undrade vi förstås. Bäst att ringa expertis. Modern stämde träff med både polis och militär utanför Två systrars söta i Forsby och sedan åkte alla i samlad trupp (en polisbil och två militärfordon, plus modern i täten) för att inspektera pjäsen. Granaten mätte cirka 30 centimeter, hade ryskt ursprung och en sprängvidd på 150 meter fick vi veta. Med andra ord ingenting att leka med. Nu finns granaten i gott förvar hos militären där den hör hemma. Hur den hamnat på vinden kan vi bara fantisera om. Vi hoppas innerligt att granathistorien förblir en engångsföreteelse. Vi föredrar zinkhinkar, vackert porslin och skir spets när vi gör fynd på vinden ; )

onsdag 4 februari 2009

VILKEN TUR VI HAFT!


När fula plastmaterial i äkta 1950-70-talsanda täcker väggar, tak och golv finns det inga garantier att det som ligger under är vare sig intakt eller användbart. När vi slet bort lager av tapeter och takskivor i släktgården trodde vi att vi skulle mötas av mestadels stock och bräder, men glädjen var stor när vacker väggpanel i trä och ett planktak blottades. Vilken flax vi haft. Några fuktskador i taket hittade vi tyvärr också. Vatten har läckt in vid skorstenarna. Men plankorna verkar dock inte murkna, så vi konstaterade som vanligt i positiv anda att här kommer lite vit färg att göra susen.

tisdag 3 februari 2009

RENSA OCH RÖJ


Att köpa en gammal obebodd bondgård i ostädat skick innebär mycket damm och döda flugor. Men för oss har även varje besök i släktgården varit som att bege sig ut på skattjakt. Ständigt hittas nya saker och detaljer. Möbler och prylar i alla dess former. Fula, vackra, praktiska eller kort och gott skräp. Många saker har vi ingen aning om vad de använts till. Det blir till att anlita experter. Kanske det finns några virtuoser på allmogeföremål i Purmo. Vi får bestämt ta och leta upp dem.