tisdag 9 februari 2010

LÄNGTAN TILL LANDET

Foto: Johanna Forsman 2010

Bläddrar i gamla bilder från sommaren och hösten. Längtar...

söndag 7 februari 2010

VEM ÄR FÖRÄLDER?

Plötsligt händer det. Ni vet sådana gånger när man känner livet i sig och bara är tvungen att göra något udda man aldrig annars brukar göra. Det hände Mannen häromdagen. Familjen fick bevittna när han slog sig för bröstet likt en gorilla och sedan kastade sig ner på alla fyra och började göra armhävningar i vardagsrummet. Mycket ovanligt.


Sjuåringen och jag ger varandra ett ögonkast där vi sitter i soffan.
- Jaha, säger jag.
- Vad säger man? Han är nog inte riktigt klok din pappa.
- Jag tror han har 40- års trots, konstaterar dottern sakligt.
Jag kan inte annat än hålla med henne. Smart unge, tänker jag med värme i hjärtat.


Lite senare hörs fyraåringen muttra från badrummet. Han har problem att lokalisera tandborsten i röran vid lavoaren.
- Mamma stökar till. Jättemånga grejer. Man får ju inte ens plats med tvålen, suckar han.
Jag måste hålla med även honom. Ordningssam unge, tänker jag stolt.


Ibland undrar man vem som är förståndigare, men jag tror faktiskt att ungarna vinner över oss. Det är när dottern sitter och räknar matte under helgen bara för att det är roligt och sonen nitiskt kollar att allt finns med i väskan han ska ha till och från dagis som man lättad tänker att generna kan utvecklas till det bättre från generation till generation.

Du är den spegel som barnet "läser sig själv i". Barnet kommer att fortsätta reflektera utifrån den bilden i sina tankar och funderingar om sig själv när det testar sitt värde. Detta är ord som någon vis person sagt. Jag tror att orden gäller även fast rollerna är ombytta.

torsdag 4 februari 2010

SNÖ

Jag har ofta klagat på snöfattiga vintrar, men i år är jag tyst. Vilka drivor! Småttingarna stormtrivs i högarna och visst är det kul när skidorna åker fram, men det finns förstås ett minus. På vissa ställen måste snön bort.

Som tur är finns en outtalad överenskommelse i Mannens och mitt äktenskapliga förbund, vilket betyder att kommer det snö är det han som ser till att den fogar sig åt sidan så att jag kan köra in min lilla Nissan Primera under biltaket. Ja, jag är bortskämd på den fronten... jag vet. Men jag har faktiskt annat på mitt bord. Jag sätter frön på fågelbrädet. Bland annat.

Med andra ord har jag varit mycket tacksam över vår arbetsfördelning denna vinter. Det ska inte förnekas. Som han kämpat. Jag har tittat ut på snökriget och Mannen med snöverktygen i högsta hugg, rödbrusig och svettig. När han klampat in i farstun efter fullföljt arbete har jag sett på honom med medlidande i blicken och sagt nåt i stil med "ja, oj vad det snöar, var det tungt?" eller "värst vilket oväder det är, ska det inte sluta snart". Och det är klart att jag skulle ha hjälpt till om han frågat efter hjälp, men det är ju som sagt det här med den äktenskapliga sysslofördelningen. För en karl är en karl, och helst en stark sådan. Och det är ju viktigt. Det får man inte ta ifrån dem. Vi får hellre hoppas på att det slutar snöa...



Växthuset i snöskrud. Hoppas glasen håller för all snömängd.

måndag 1 februari 2010

ALLVAR


Det är när jag ser otäcka bilder från katastrofhärjade områden, nu senast Haiti, som jag känner strider i mitt inre. Jag blir plötsligt trött på mig själv och alla petitessartade intressen och uppförstorade problem jag anser mig ha. Jag suckar när jag läser tidningarna om vårt lyckosamma samhälle och konstaterar att många av oss, inklusive jag, är hopplöst bortskämda. Varför bryr vi oss egentligen om att sukta efter PH-lampan, verk av Alvar Aalto eller Arne Jacobsens stolar när det finns så mycket viktigare saker i livet? Tänker jag ibland.   

Andra gånger vinner tanken om att människans natur besitter en förmåga att vilja må bra? Vi trivs med att omge oss med vackra saker, pynta för andra, känna att livet är fullt. Det är väl en god tanke bara den fullföljs med måtta. Men varför blir jag då så kluven av allt snack om prylar, statusföremål och annan lyx bara förunnad en liten del av världens befolkning? När det blåser kring knutarna är det sist och slutligen familjen och hälsan som är huvudsaken. Men vi har en tendens att glömma det ibland. Det är bra att ställa sig själv mot väggen, ifrågasätta sitt eget tankesätt och ta reda på om det finns orsak att omvärdera.

Men kanske är det ändå så att jag borde sluta ha dåligt samvete över att jag antingen av en lycklig slump eller ett planerat öde damp ner just i ett land som ger mig allt jag behöver och ännu mer. Kanske borde jag förlika mig med tanken att världen är orättvis och istället sätta min energi på att dra mitt strå till stacken och se vad jag kan göra för att förbättra världen. För jag kan göra skillnad. Och det å andra sidan är en trevlig tanke!