Det är när jag ser otäcka bilder från katastrofhärjade områden, nu senast Haiti, som jag känner strider i mitt inre. Jag blir plötsligt trött på mig själv och alla petitessartade intressen och uppförstorade problem jag anser mig ha. Jag suckar när jag läser tidningarna om vårt lyckosamma samhälle och konstaterar att många av oss, inklusive jag, är hopplöst bortskämda. Varför bryr vi oss egentligen om att sukta efter PH-lampan, verk av Alvar Aalto eller Arne Jacobsens stolar när det finns så mycket viktigare saker i livet? Tänker jag ibland.
Andra gånger vinner tanken om att människans natur besitter en förmåga att vilja må bra? Vi trivs med att omge oss med vackra saker, pynta för andra, känna att livet är fullt. Det är väl en god tanke bara den fullföljs med måtta. Men varför blir jag då så kluven av allt snack om prylar, statusföremål och annan lyx bara förunnad en liten del av världens befolkning? När det blåser kring knutarna är det sist och slutligen familjen och hälsan som är huvudsaken. Men vi har en tendens att glömma det ibland. Det är bra att ställa sig själv mot väggen, ifrågasätta sitt eget tankesätt och ta reda på om det finns orsak att omvärdera.
Men kanske är det ändå så att jag borde sluta ha dåligt samvete över att jag antingen av en lycklig slump eller ett planerat öde damp ner just i ett land som ger mig allt jag behöver och ännu mer. Kanske borde jag förlika mig med tanken att världen är orättvis och istället sätta min energi på att dra mitt strå till stacken och se vad jag kan göra för att förbättra världen. För jag kan göra skillnad. Och det å andra sidan är en trevlig tanke!
Visa ord syster! /L
SvaraRadera