SNÖ

Jag har ofta klagat på snöfattiga vintrar, men i år är jag tyst. Vilka drivor! Småttingarna stormtrivs i högarna och visst är det kul när skidorna åker fram, men det finns förstås ett minus. På vissa ställen måste snön bort.

Som tur är finns en outtalad överenskommelse i Mannens och mitt äktenskapliga förbund, vilket betyder att kommer det snö är det han som ser till att den fogar sig åt sidan så att jag kan köra in min lilla Nissan Primera under biltaket. Ja, jag är bortskämd på den fronten... jag vet. Men jag har faktiskt annat på mitt bord. Jag sätter frön på fågelbrädet. Bland annat.

Med andra ord har jag varit mycket tacksam över vår arbetsfördelning denna vinter. Det ska inte förnekas. Som han kämpat. Jag har tittat ut på snökriget och Mannen med snöverktygen i högsta hugg, rödbrusig och svettig. När han klampat in i farstun efter fullföljt arbete har jag sett på honom med medlidande i blicken och sagt nåt i stil med "ja, oj vad det snöar, var det tungt?" eller "värst vilket oväder det är, ska det inte sluta snart". Och det är klart att jag skulle ha hjälpt till om han frågat efter hjälp, men det är ju som sagt det här med den äktenskapliga sysslofördelningen. För en karl är en karl, och helst en stark sådan. Och det är ju viktigt. Det får man inte ta ifrån dem. Vi får hellre hoppas på att det slutar snöa...

Växthuset i snöskrud. Hoppas glasen håller för all snömängd.