"När vi blir gamla ska vi dricka punsch på verandan", konstaterade jag och syster under ett samtal för en tid sedan.
Som gamla tanter skulle vi skjuta varsin rollator framför oss, halta runt i oklippt gräs framför Gård Ingeborg och nostalgiskt prata gamla minnen. Samma historier som vi ältat tusentals gånger. Syster som har lyckan att besitta gener som ger ett underbart blankt och tjockt hår skulle vara prydd med en stor knut i nacken. Undertecknad som tyvärr inte var riktigt lika lyckosam i genlotteriet måste nöja sig med en tunn permanent där skallen lyser igenom. Men gråhåriga skulle vi inte vara. Blondering in i det sista, ibland kanske i en misslyckad rosa- eller blåaktig ton, skulle vara det enda alternativet för oss. Eventuellt skulle vi ha slutat raka oss under armarna. Eller jo, högst antagligen. Vi skulle inte få armarna i rätt vinkel för att lyckas med det uppdraget. Vi skulle säkerligen också behöva hjälp med strumpbyxorna.
De äkta männen skulle befinna sig på golfresa i söderns land och barn och barnbarn skulle ha fullt upp med sitt. Ibland kanske de skulle hälsa på, föra ett fasligt oväsen och sedan försvinna i samma virvelvind. Med ett lugn i våra hjärtan skulle vi leende vinka åt dem från fönstret när de kör iväg med sina skinande bilar.
Punsch på verandan. Med varsitt glas i näven skulle syster och jag sedan skåla för det spännande liv som varit, de roliga minnena, den fina familjen och gemenskapen.
Problemet är dock att Gård Ingeborg i nuläget inte rymmer någon veranda och punsch har åtminstone jag aldrig smakat. Men bilderna av de båda komponenterna får stå för det goda i livet. Och vem vet, kanske vi har en veranda när den dagen kommer. Men då vill jag nog - vid närmare eftertanke - hellre ha en kall öl i min hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar