FNISS, SISS!

- Jag har gått på luffarslöjdskurs, säger jag högt och lite malligt.
Vi har fått en fix idé och ordnat pyjamasparty hos mormor som vid tillfället är bortrest och besöker beduinläger i Egypten.

Jag, syster/moster Lotta och ungarna, har haft en tjosan kväll med lekar, god mat och Bolibompa. Ungarna är slutkörda och somnar. Kvar sitter jag och syster vid köksbordet. Vi pratar strunt och känner oss kreativa. Hur ska vi få utlopp för den plötsliga kreativiteten? Luffarslöjd! Vi ska göra ståltrådslyktor av alla gamla och udda glas som vi hittat i Gård Ingeborg. Vilken bra idé! Vi ser framför oss hur vackra ståltrådshantverken är när de hänger på sin plats i ett vitmålat lantligt sommarhus.

Jag har faktiskt gått en luffarslöjdskurs. Visserligen för många år sedan. Dessutom har jag glömt det mesta. Men lite vill jag förstås skryta för min syster.
- Inte svårt alls, säger jag och plockar vant fram allt som behövs.
Tänger och ståltråd. Vi börjar på. Klockan tickar, snart visar den över tolv. Vi har nästan stuckit ögonen ur varann. Tålamodet tryter och inte en endaste lykta är klar. Syster svär. Jag suckar. Och sen skrattar vi. Högt. Vid tvåsnåret ger vi upp. Tre vinda skapelser är klara.
- Dålig kurs, konstaterar jag.
- Vi måste nog öva lite mera, säger syster.

Men vänta bara. Vi skall besegra den bångstyriga tråden tids nog. Alla nya idéer börjar ju med en prototyp. Jag tror bestämt att det är sådana vi gjort. Nu är det bara att utveckla lite...

Känner du igen verken, syster? Den i förgrunden är din. Jag placerade mitt underverk i bakgrunden så att det skulle bli lite suddigt. Orättvist, va?