VÅR VÄN I NÖDEN

Nu blir det naket. Jag ber om ursäkt, alla pryda!
Till saken. Vi har ingen toalett i den rätta bemärkelsen i Gård Ingeborg utan ett torrdass, vilket ingen ännu vågat sig på. Vi har nog med jobb i huset anser vi. Tömma torrdass är ingenting vi längtar efter för tillfället. I stället är vi tvungna att tassa (vintertid plumsa) ut till utedasset med stor vånda efter att ha skjutit upp grundbehovet in i det längsta.

Dasset ligger på andra sidan tomten. Det innebär att det är en bit att gå och när det är mörkt och kusligt på kvällen sätter fantasin fart. Då behövs en dassvän som står utanför dörren och håller sällskap. Syster och jag slår ofta följe. Som små tomtar går vi med varsin lykta i handen.

Men det är inte alltid man lyckas sammanstråla ;) Vissa gånger är det bara att inse fakta. Dassrundan måste utföras i ensamhet. Då är det en trygghet att veta att HON finns där. Miss Dass. Frodig och självsäker tittar hon på oss från en plansch på väggen. Jag vet inte om vi vågar ta ner henne. Hon är så självklar där hon sitter. När och hur hon hamnat på dasset vet inte vi. Men vi är tacksamma över hennes sällskap.