HALLONTVÅNG

Foto: Johanna Forsman 2009

Moder E. Ingeborg äger ett smultronställe som nästan årligen ger en enorm skörd hallon.
- Det blir hallonångest i år igen, säger hon en aning uppgivet. Hon tittar ut över buskar som även detta år lyser röda i solen. Hon räcker mig genast en stor plastbunke.
- Du måste plocka hallon!
Moder E. Ingeborg ger en skarp order. Hallonångesten har gripit tag i hennes själ. De smaskiga röda bären måste bort från sina grenar innan de blir övermogna, maskätna och trillar till marken. Det gör ont i Moder E. Ingeborg när hon tänker på de stackars bären där de ligger, mosiga och sönderslagna till ingen nytta. Så det är bara att börja plocka. Jag vill ju inte att min mor ska gå in i väggen, eller åtminstone inte alltför mycket i busken. Jag irrar hit och dit med min bunke. Just när jag tycker att jag plockat klart ser jag ett till enormt hallon och ett till... Jag kan inte sluta. Hallonsnåren har mig i ett järngrepp. Jag ser att moder E. Ingeborg drabbats av samma syndrom. Med stirrig blick plockar hon i rapidfart. Ungarna äter hallon direkt från buskarna. Röda om munnen tuggar de frenetiskt. Men någon minskning i snåren kan man inte tala om.

Vi äter hallon som morgonmål, efterrätt, mellanmål, tillbehör och däremellan fryser vi in. Men buskarna trivs och levererar hallonskörd efter hallonskörd. Det är en tung tid för moder E. Ingeborg. Hon känner att hon mist kontrollen över sina buskage. Hennes ljusa lockar syns knappt där hon står, mítt i det röda hallonhavet och drar och sliter i grenarna.

När jag förklar mig färdig med hallonplockningen och stänger bildörren hör jag moder E. Ingeborg ropa efter mig.
- Det finns massor av hallon kvar! Duuu mååååste koooommma och ploockkaaa!

EFTER REGN...

Foto: Johanna Forsman 2009

Trädgården är som vackrast nu. Lummig, grön och färggrann, men ännu har den mer att ge i form av knoppar. Om man tar sig tid att betrakta omgivningen efter en regnskur kan man konstatera att dropparna ger en extra lyster åt grönskan. Vackert så det förslår. Till och med ogräset sätts i en aning bättre dager. Jag har mycket av den varan kan jag berätta...

GLÄDJESKUTT

Foto: Johanna Forsman 2009

Det krävs inte så mycket för att man ska få spring i bena när man är barn. Det räcker med sand, hav och bergsknallar...

DET VÅRAS FÖR HÖSTEN

Foto: Johanna Forsman 2009

Solen skiner. Gummistövlarna kan läggas på hyllan en stund. Lite vemodigt att tänka att vi redan är halvvägs i genom sommaren. Alltid samma sak. Plötsligt är det augusti och höstdofter börjar söka sig runt knuten. Fast det förstås, man ska inte ta ut något i förskott. Än är det juli. Vi grabbar tag i picknickfilten och beger oss till Fäboda. Allt för att samla somriga minnen att ta fram när vinterns kyla sätter in.

Ha det gott i solen!

SNYGGA FORMER

Foto: Johanna Forsman 2009

Jag fascineras av färg och form oberoende sammanhang. Det var inte bara ungarna som tjoade när de såg traktorutställningen på Toivonens djurpark och allmogemuseum. Även en och annan vuxen fick lust att kravla sig upp på traktorerna, inklusive jag. De gamla traktorerna från 1950-60-talet med sina klatschiga färger och runda former krävde att få bli dokumenterade. Ursnygga, dessvärre inte fungerande. Men å andra sidan, tänk hur mycket design som saknar funktion det finns på marknaden i dag...

FÖR DE SMÅ

Foto: Johanna Forsman 2009

Toivonens djurpark och allmogemuseum i Kelviå är en mysig plats där tiden tycks stå stilla. Det tar en rejäl stund att gå igenom museibyn trots att den vid första anblicken ser relativt liten ut. I inhägnader samsas små mjuka och söta kattungar, valpar, kaniner, marsvin och fåglar med en och annan ren och ko. Med andra ord ett fantastiskt roligt ställe att vara på om man är barn. Rekommenderas!

NATTEN AVKLARAD

- Herregud, säger mannen när jag smäller fast bildörren efter att med lätt våld ha tryckt in moder E. Ingeborg och diverse andra attiraljer i framsätet.
Hon syns knappt över högen med täcken och kuddar hon har i famnen. Mannen tittar oroligt mot baksätet där hans barn sitter, eller den riktning där de skulle synas om de inte var inpackade med en ihoprullad madrass, gosedjur, kläder och vem vet vad. Vi har även lassat bilen med mat, en trimmer, en handgräsklippare, en dator och en grill. Det finns inte en millimeter ledigt utrymme i hela bilen. Någonstans börjar jag känna att det här är ett projekt som gått överstyr. Vi ska sova första natten i Gård Ingeborg, mitt i den halvfärdiga renoveringen, bråte och annat som det är bäst att inte gå in närmare på. En natt var det tal om, det känns som att vi flyttar för gott.

Jag startar bilen. Det är svettigt och varmt. Mannen står kvar på gården och vinkar av oss.
- Kör försiktigt, ser jag honom mima.
Jag kan inte avgöra om hans ansiktsuttryck utstrålar skrämsel eller lättnad.
- Hjälp, kvider minstingen någonstans långt där bak.
- Jag ser ingenting.
- Vi är snart framme, förklarar jag hurtigt.
Halvvägs till Purmo uppstår ett gräl i baksätet huruvida madrassen är en centimeter för långt in på treåringens revir. Jag ser hur madrassen guppar upp och ner i takt med att dispyten accelererar. Måtte vi komma fram snart. Moder E. Ingeborg säger inte så mycket för omväxlings skull. Lite varmt, medger hon att det är. Det är förstås inte så lätt att veta om svettningarna beror på alla täcken eller klimakteriet i hennes fall.

När Gård Ingeborg syns i kröken drar jag en lättnadens suck. Vi klarade det! Treåringen har somnat. Efter att ha grävt en stund hittar jag honom svettig och röd om kinderna, men framför allt sur. Väck aldrig den treåring som sover! Matklockan har ringt för länge sedan. Det kurrar i våra magar. Sexåringen går på högvarv. Jag inser att köttet som moder E. Ingeborg ämnat grilla först kräver att en nyinköpt grill monteras ihop. Det lär ta sin lilla tid. Något dålig planering.
- Sätt ihop grillen, beordrar moder E. Ingeborg mig.
Typiskt. Men jag gör som jag brukar. Jag läser mellan raderna i bruksanvisningen och tar till kraften när det kärvar. Grillanordningen bankas ihop med en hammare.
- Det där gjorde jag bra, som vilken man som helst, konstaterar jag stolt.
Det fräser aptitretande i grillen efter en stund.

Dagen börjar lida mot sitt slut. Det börjar skymma vackert. Moder E. Ingeborg bäddas ner i en utdragbar soffa tillsammans med ett barnbarn. Hon ser något ihopknölad ut där hon ligger. Precis när alla lagt sig till rätta kommer treåringen på att han måste på dass. Efter en stund är det sexåringens tur. Och så håller vi på hela natten. På morgonen är jag inte alls utvilad. Moder E. Ingeborg verkar ha blivit ett med bäddsoffan och har svårt att komma ur den. Men ungarna har tydligen haft jättemysigt. Det är ju huvudsaken.

Ute lyser morgonsolen. Vi piggnar snabbt i. Frukost serveras i gröngräset. Åh, vad härligt! Vilken avkoppling. Det är ju precis så här man ska leva livet. Enkelt och jordnära. Grillen står rak i ryggen, maten är uppäten, ungarna är harmoniska och moder E. Ingeborg sitter tillbakalutad med en kaffekopp i handen. Gårdagens vedermödor är ett minne blott. Summa summarum: Den första övernattningen får klart godkänt - om man bortser från att någon snarkade.

UR GÅRDENS SKAFFERI

Bjuden på fest och utan idéer till gåva. Varför inte göra en egen bukett. Personligt och garanterat uppskattat. Inte så svårt heller. Kan jag så kan ni! Den här buketten är gjord enbart av trädgårdens blommor.

En liten skola av ett ickeproffs:



Gör en rund stomme av en mjuk gren, exempelvis vide. I den här buketten användes kaprifol. Placera två smala grenar som ett kors i mitten. Fäst med bindtråd. För att ha något att hålla i fäst fyra trådar i kransen, tvinna ihop i mitten. Nu är det enklare att få en snygg form på buketten.



Plocka ett gäng blommor du tycker skulle passa i din bukett. Hellre för många än för få. Nu är det bara att sätta igång.



Låt kransbladen vila på stommen. Exempelvis funkiablad fyller ut snyggt och bildar en vacker botten i buketten. Stick ner blomma efter blomma och håll buketten i ett fast grepp. Hur buketten ska se ut bestämmer du. Allt är ju frågan om smak och tycke.



Klar. Lite pill, men med lite tålamod och övning blir resultatet bra.

ETT STYCKE HISTORIA

Foto: Johanna Forsman 2009

Äntligen står det där. Växthuset som krävt både svett, blod, men lyckligtvis inga tårar. Stommen består av ett tjugo år gammalt grönt växthus som egentligen var på väg till Ekorosk. Några delar är utbytta, men det mesta har faktiskt kunnat användas. Växthuset är nästan enbart byggt med återvunnet material. Glaset är gammalt växthusglas som funnits i släkten ;) och tegelgolvet har samlats ihop lite här och var, både från rivna skorstenar och fynd på Ekorosk. Dörren har i tiderna fyndats på loppis, likaså det mesta av inredningen inne i glashuset.

Så mycket odling blir det nog inte vårt växthus. Så där lagom när andan faller på är tanken. En vinranka har fått en egen plats i ett hörn, men de flesta grödor är satta i krukor och går enkelt att flytta runt. Däremot lär det bli mycket trevlig samvaro i vårt hus av glas... och kanske ett och annat vinglas på kvällskvisten.