ALLA DESSA KRYP

Foto: Johanna Forsman 2009

Ungen hoppar på ett ben, snurrar runt, blundar och ger ifrån sig vildvittreskrik. En jättegeting har nyss flugit förbi. Insekten är enligt utsago enorm, högljudd och stridslysten. I och för sig kan det faktiskt ha varit frågan om en större fluga. Sexåringen minns plötsligt inte. Eller var det kanske en mygga? Hon är ännu paralyserad och fast övertygad om att otäckingen - oberoende art - var ute efter hennes godis - redo att attackera för att få det den suktade efter.

Lillebror är något lugnare och betraktar tyst sin syster. Han i sin tur har slutit pakt med myror under sommaren. Han går försiktigt i gräset för att inte skada de små krypen som han ömt kallar för sina vänner.
- Gulliga små myrisarna, akta mamma, säger han och tittar argt på mina stora fötter som klumpigt och oaktsamt rör sig i periferin.

Om man ser till generna borde minstingen ha en annan inställning till myror. Myrhat förgrenar sig långt i släktträdet. Mannen har länge sett det som sin livsuppgift att hålla ordning i myrkolonierna(något han i sin tur ärvt i rakt nedstigande led). Vi har både pulver, gele och spray i skåpet för att hålla stammen nere i rätt antal. Några stycken som ensamma strosar runt i utkanten av gården är acceptabelt. Resten måste bort. Naturligtvis säger vi snällt till att de måste flytta...

I år har vi också hållit öga på liljebaggarna som invaderat både liljor och gräslök. Vi har också ordnat maskhärbärge i en inredd låda, granskat spindlar i förstoringsglas och jagat flugor. Vi har alltså spenderat massor av tid att inspektera djurlivet kring våra fötter.

Dessa somriga kryp, stickiga, slemmiga, otäcka, men ack så fascinerande. Och i vissa sällsynta fall - enligt vissa - söta.