ETT, TVÅ, TRE, på det FJÄRDE ska det ske...

Vad är en sommar utan auktioner? Jag längtar redan, med skräckblandad förtjusning ska tilläggas. Förra sommaren gjorde jag en minnesvärd auktionsrunda (läs nedan), vi får se hur det går i år. Håll utkik efter mig ;)




Kolumn: Forsman funderar
Text publicerad i Jeppis, oktober 2008

ETT, TVÅ, TRE, FJÄRDE...

Spänningen i luften vibrerar. Habegäret grabbar tag i själen. Tätt som i en konservburk står vi, alla med ett och samma mål – att göra det ultimata fyndet. Det skulle kunna vara inledningen till en thriller, men i själva verket står jag, svettig, på en auktion i Forsby. Ute smattrar regnet. Auktionen som inleddes under bar himmel har blivit förpassad från frisk utomhusmiljö till ett syrefattigt rum i en kyrka. Huvuden på hugade auktionsbesökare guppar upp och ner i försök att se vad auktionsförrättaren visar upp på podiet.
- Första, andra, tredje... såld!
En snygg vas säljs för en skrattretande liten slant. Jäklar också, varför skrek jag inte, undrar jag i mitt stilla sinne. Nästa objekt tas fram. Det är en grunka i porslin, inte så pjåkig, konstaterar jag. Jag vet inte vad jag ska ha den till, men alltid behövs den till något. Ska jag ropa in den? Jo, nej, jo, nej. I mitt inre pågår en strid som inte får något slut.
- Första, andra, tredje... såld!
Förbannat, där försvann den chansen! Nervositeten ökar. Alla tänkta men kvävda rop byggs upp inombords. Väninnan peppar mig och säger att det är av största vikt att ropa in det man vill ha, annars ångrar man sig efteråt. Visa ord. Varför ropar hon inte själv förresten?
Det är då jag ser den. Vasen med stort V. Den är lila, i glas och skulle passa tacknämligt med min fondvägg. Jag visualiserar ett fascinerande stilleben i mitt vardagsrum som innefattar just den vasen auktionsförrättaren håller i näven.
- Två euro! ropar någon.
Ska jag ropa tre? Jo, nej, jo, nej...
- Tre euro!
Rösten är inte min. En dam hinner före. Det är nu eller aldrig, tänker jag. Nu ropar du fyra, säger jag till mig själv på skarpen. Pulsen rusar.
- Tre euro, säger auktionförrättaren – första, andra, tr...
- FJÄÄÄÄÄÄRDE!
Den rösten var definitivt min. Gällt, högt och klart ljuder min stämma över rummet. Alla undantryckta summor väller ur mig och helt i fel form. Hundratals, tusentals, det känns som miljoner ögon vänder sig om och stirrar på mig. Små fniss hörs här och var i folkhopen. Min väninna ger mig ett ögonkast jag aldrig kommer att glömma. Jag inser vad som nyss hänt.
- F-f-fyra, menade jag ju, stammar jag fram.
Verkligen amatörmässigt. Väninnan konstaterar att hon aldrig hört någon ropa in ett föremål så högt förut.

Efter mitt utfall kommer alla av sig. Tystnaden lägger sig över folksamlingen. Jag får min vas för fjärde euro. Röd i ansiktet går jag fram till förrättaren som räcker mig vasen med ett leende. Jag är utskrattad i hela bygden, tänker jag för mig själv. När jag kommer hem ringer jag och berättar för min mor vad som skett. Hon frustar i telefonen av skratt. Så mycket för den sympatin. Jag går i stället till mannen för att få tröst. Han är vänlig nog att säga att den där lilla eposoden är ju inget att bry sig om. Den är glömd i morgon. Mitt ömkliga tillstånd lindras en aning. När jag lägger huvudet på kudden längtar jag till nästa dag. Då är allting bortglömt, intalar jag mig. Ack, så fel man kan ha. När mannen kommer hem på kvällskvisten dagen efter hinner han knappt få upp dörren innan han hasplar ur sig det jag absolut inte vill höra.
- Jaså, frun har varit på auktion.
Med de orden hade tydligen en av hans golfkompanjoner inlett den sedvanliga golfrundan. Det visar sig att jag varit på tapeten under kafferasten på kompanjonens företag. Någon i auktionsförsamlingen har lyckats infiltrera sig i vänskapskretsen.
- Första , andra, tredje, FJÄÄÄÄÄRDE...
Golfvännen hade muntert gjort en repris av gårdagens höjdpunkt. Jag föreställer mig hur man under den trevliga kafferasten, med rykande kaffe i koppen och mumsande på chokladkex, gottar sig över min olycka. Glada ansikten som skrattar förvrids till grinande grimaser i mina drömmar.

Mitt trauma efter sommarauktionen har för länge sedan gått över och några psykiska men har inte infunnit sig. Men dock en lärdom. Här följer några reflektioner: Nummer ett: Underskatta aldrig djungeltelegrafen i våra trakter. Den fungerar felfritt. Tappar någon luren kan man vara säker på att någon jäkel tar upp den. Nummer två: Skrik aldrig när du är nervös. Och nummer tre: Ha alltid en flyktväg.

Text: Johanna Forsman