För en tid sedan konstaterade jag och syster Lotta att vi är födda under fel århundrade. Båda älskar gamla saker, fotografier, vykort, allt som är avskavt och har en historia. Tänk om man levt, säg för hundra, tvåhundra, år sedan. Det måste ju ha varit romantiskt. Livet var enklare. Allt fick ta sin lilla tid och vilket fantastiskt kvinnligt klädmode det fanns. Det var också på den tiden männen filade i åratal på träföremål de sedan gav till sin hjärtans kära. Förälskade par skickade brev till varandra som det antingen räckte månader för innan de kom fram till rätt adress eller så försvann de i postgången. Det känns som ljusår från dagens flirtiga knapptryckningar i cyberspace och den mera pang-på rödbetan-mentalitet som nu existerar.
Vi fortsatte filosofera om långa kjolar, spets, kängor och Kulla-Gulla-flätor och suckade nostalgiskt. Modern som brukar vilja ge sken av att hon har båda fötterna på jorden kände sig tvungen att påpeka att det var även på den tiden folk dog som flugor i hemska obotliga sjukdomar, hungersnöd rådde och en stram kvinnosyn existerade. Kvinnan stod mest vid spisen och tiotals ungar snöt sig i hennes förkläde.
Naturligtvis, den delen av historien känner vi också till. Men vi vill ändå gå i Kulla-Gulla-flätor och vita linnekreationer med spets, plocka morötter från eget land och sätta i en flätad korg. Vara lite bohemiska så där - ibland - när ingen tittar.
klabbi he! ehuru, eljest och emedan.
SvaraRadera