TIDLÖS

Men hallå, vart försvinner tiden? Jag hinner inte med. Veckorna rullar på i rapidfart. Speciellt på morgnarna tycks tiden äta upp sig själv. Undrar om sekunderna är kortare då?

Det här med planering borde man bli bättre på, helt klart. Typ sätta fram kläder, ordna i prydliga högar, bara för ungarna att kliva i på morgnarna... Ännu bättre skulle det vara om strykjärnet någongång kom till användning. Och sen, vore det inte en fröjd om morgonkaffet var förberett, ett knapptryck från klart. Suck, ja och varför packar jag inte allas väskor kvällen före...

Nej, vi improviserar.

På morgonkvisten förvandlas alla i vår familj till kacklande höns. Inget görs i rätt ordning. Vem har borstat tänderna och med vems tandborste? Flingor, smörgås... Rena kläder i en jättehög där inga par någonsin hittas. Så äntligen. När alla lyckats få på sig sina kläder efter varierande förmåga, ätit frukost, eventuellt kammat sig (inte så troligt) så kommer det kritiska momentet: YTTERKLÄDERNA. Var i h-vete är vantarna? Sent om sider hittas de under soffan, mellan bladen på en bok eller som mössa på en nalle...

Ungarna ligger i det här skedet huller om buller i hallen och det är svårt att avgöra vems ben och armar som tillhör vem. Småttingarna gnäller därför att stöveln spänner, tröjan sticks och mössan har krupit ner över ögonen. Ungefär här brukar det brista för någon i förmyndarskapet. Sen går det snabbt och plötsligt står ungarna på trappan. Ännu en morgon avklarad. Nästan i tid. I morgon ska jag börja strukturera...